Tystnaden både skrämmer och lockar..

Jag får anmälningar från hela landet. Män och kvinnor som har hört talas om mina tysta retreater. Många är entusiastiska och anmäler sig direkt. Efter några dagar brukar de återkomma via mail eller telefon. Då har kanske eftertanken kommit ikapp dem och de frågar lite osäkert men ändå nyfiket: ”-Du Charlotte, vad ska vi göra på den där tysta retreaten ? Får man verkligen inte prata alls?”

Jag tycker det är faschinerande att tystnad, i våra dagar, kan upplevas som både spännade och skrämmande på samma gång. Tystnaden har blivit en sån bristvara i vår tid att vi nästan helt tappat vår relation till den.

Men är den verkligen läskigt då ? Om du frågar mig är svaret nej. Jag upplever tystnaden som en lättnad. Att bara få vara. Tänka tanken till dess slut. Inte bli avbruten. Ren ram lyx skulle man kunna säga. Men visst, helt klart kan det KÄNNAS läskigt att komma ikontakt med sig själv. Speciellt om man inte är van.

Men att det KÄNNS läskigt är inte det samma som att det verkligen ÄR läskigt.

Dock ett intressant fenomen att mina kunder betalar för att få resa iväg en helg och bara vara. Köpa ett tillstånd av skyddad tystnad. Låta omvärden veta att ”Jag är inte tillgänglig”. Nästan som att använda retreaten som ett vattentätt argument för att verkligen, verkligen, bara få vara…ifred.

Leave a Reply